Härom ringde min telefon: ”Hej det är från Röda Korset! Vi undrar John, om du är intresserad av att vara sällskap någon gång då och då, till en nittioåttaåring som sitter hemma ensam på Östermalm?”
Men Gode Gud, tänkte jag och det dubbelt.
Jag får en förfrågan att hjälpa till socialt!
Och här finns det äldre, mycket äldre människor som sitter ensamma någonstans i sitt hem!
Det är inte okey det här! Men vårt fina moderna samhälle fungerar så här. Småbarn på ett ställe, ungdomarna på ett annat. Och våra gamla får samhället ta hand om. Det finns inte utrymme för medelålders att vårda sitt eget blod. Dom äldre ska sitta ensamma eller i servicehus punkt.
Bryt de här om du kan min vän! Då får du en femma! femetta pung! Eller hur fröken ur! Mer text efter foto gott folk!
Men si, en annan slog till och tog erbjudandet.
Idag var jag och besökte denna ensamma äldre. Vi fann varandra bums och jag kommer nu lägga upp ett besökschema inom äldrevården, oki doki dacki diki. Äldreomsorgen å äldreomsorgen, tjaa, ja vet inte de allt.
Men vem kan nonchalera det här? Inte jag i alla fall. Men jag strök kraftigt under till åldersindividen:
”Jag gör det här för min skull också. Det kommer bli jättespännande att få dela dina erfarenheter och livsäventyr.”
Vi fann varandra.
Jag hoppas att jag kommer få tillstånd av den äldre att få beskriva våra möten både i ord och bild. Jag anar att jag kommer få göra det. Hälsningar Optimisten.
PS: I så fall blir det här en egen kategori och en egen serie i följetong, med såklart rubriken VETERANEN.