SÅ OFTA
Ja undrar hur du mår,
ja undrar vad du gör,
ja undrar vart du är.
De är bara din pappa som undrar,
Bara pappa,
Bara ja, ju.
Jämt? tjaa?
Inte riktigt,
men väldigt ofta,
Ja,
Jätte och så ofta,
ofta.
Var är du, är du där?
Men det får jag inte höra.
Men du är! Du ÄR!
Du, bara du och ingenting annat,
Ingenting annat.
Men du är där du är just nu?
Då du finns och lever väll väl?
Men inte som ja väll?
Hursom och på vilket sett spelar ingen roll!
Bara du lever väl, jätteväl, mjukt och de där du vet, förståndet.
Förståndet och strukturen som såå lätt äts upp av vår skaparkraft!
Vi är som bär Veronica, du o ja.
Men det kan du inte veta!
Eller?
PAPPA ÄR GLAD
I dej, för dej och så jävla stolt!
Snackar om dej, tittar på vebb-bild på dej,
På affischen den på stan å skor!
På filmsnutten från inspelningen.
Ser där hur bra duktigt superprofessionell bara du är.
Bara du Veronica kan göra det som du gör och ja, ska du veta,
är så jävla glad, så jävla stolt och glad, såå glad!
För dej, för oss och för framtiden?
Hur den än kommer se ut.
För dej, för mej, för oss…
HÄR SKULLE DET KUNNA TA SLUT
Ord, kraft och ett jävla go on!
Men de gör de inte goa Veronica!
Jag en futtig snubbe som levt – och till viss del lever, ett förunderligt liv.
Han, snälla Veronica är en åsna!
Dock envis, segare en fan själv!
Tjurskallig som få.
Motståndarna får göra femton noll. De bryr ja mej inte om.
Bara din pappa till slut får gör sexton mål,
då kan vi andas igen
och tänka, flera varv till.
Med den där jävla förmågan som du också har
– säga å göra precis de du och jag kan…
Här hade ja tänkt skriva ett PS: men vill såå mycket hellre av dej få svar…
Foto, jag 21 år.
