LVM-VISTELSEN
Inlåst! Placering! bom,bom!
Mariannelund Hessleby behandlingshem Statens Institution. Snart gick jag där i korridoren bland allehanda folk. Från tuffa gatukämpar genom den normala missbrukaren till virriga personer med psykoser och schizofreni. Fick – när jag kvicknat till – börja i Hesslebys stora snickeri och terapiverkstad där en trevlig Verkmästare härjade mjukt och bra. Bland olika terapeutiska sysslor valde jag – efter godkännande från kontaktpersonen – att börja måla med ”vattenfärger”. Fick börja måla bilder. Jag gick in i rollen till 110% och snart var mitt första ”Alster” klart. Beundrade blickar här och var. Jag ”körde” järnet!
Verkmästaren blåste ut en förundran och Chefen, en av dom två (den andre var på semester) Och se och häpna om inte LVM-hemmets ansvariga råkade känna igen både min stil och mitt namn! Han hade nämligen köpt en tavla signerad av mej som present till någon när han besökt Västerbottens Umeå där jag hade haft en del utställningar ju. Nästkommande dag frågade Verkmästaren om jag ville till verkstadens lokaler måla fyra akvareller, en för varje årstid.Någonting åt ”detta håll” hade redan min intention ”talat” till mej. Så jag var alltså förberedd på nån typ av förfrågan, vad visste jag ju förstås inte.
Okey! sa ja till Verkmästaren och fortsatte: Du vill väl förstås ha en egen tavla på ditt kontor! jag kan börja med den! Ja mös tyst när han dräglande sa javisst! till mitt förslag. Nu kom mitt lilla tillägg: – Jo förstår du herr Mäster om vi gör som så här….
Mitt förslag: Det hela gick ut på att för varje färdig tavla jag levererade till lokalerna skulle jag tillhandahålla själv, det DUBBLA MATERIALET!! det som gått åt för att göra målningen till en hel färdig inramad tavla. Färger, papper, vissa pennor. Men även begärde jag att jag skulle få en egen inramning själv mot varje färdig tavla jag levererade.
Tro mej, Verkmästaren på LVM-hemmet sa: ”Javisst det går bra! Dagarna gick! Jag liksom dansade boogie voogie i valstakt fram dessa bilder, som blev inramade tavlor! Det ”dök opp” en och annan tavelbeställning i utbyte mot kontanter. Pengar var något vi egentligen inte fick handskas med under den här tvångsvården som det faktiskt handlade om. Plötsligt, efter några veckor kom det personal från kontoret och ville samtala med mej. Det hade nämligen precis vart en inventering och hämtning av Palatset Hesslebys gamla tavlor från 1800-talet och så. De va tammefan inte vilka tavlor som helst! Där hade Konstnärena Markus Larsson, August Strindberg med flera tills alldeles nyligen hängt. Nu pekade dessa stora väggar med högt till tak tomma på tavlor. Excellente tänkte jag och gnuggade energiknölarna varma och fick en skyhelvetes fart när dom ville jag skulle göra några tavlor till palatsets stora väggar. Nu kom mitt krav nummer två! På ett villkor tyckte jag! Om jag får vara med och bestämma vart dom skall hänga! Det fick ja.
Jag hängde alltså nu på väggarna här! på fd Kung Oscars palats Hessleby Mariannelund med mina tavlor där Strindberg och Larsson med andra snubbar tidigare hängt i evigheter. tavlor som nu Staten ”tagit hem” för att skydda och ha uppsikt över. Jag hängde två tavlor högt på väggen i foajén och två stycken i Sofia-Salen med flera ställen. Att jag satt på ett LVM, äh! va e de för nåt? Nu va ja plötsligt esse. Jag hade givetvis kvar mina tunga bekymmer. Min egenbildade familj var splittrad. Jag ville tillbaka till det, till att träffa barnen och givetvis hälsa gott på Camilla även om vår kärlek svalnat innan vi separerade. Vi ville iallafall vara vänner och samarbeta med våra barn Max och Veronica. Jag tänkte, att det blir nog så, snart.
Jag funderar fortfarande om mina tavlor hänger kvar där. Jag hoppas verkligen det. Uppe i den stora Foajén hade jag högst upp på väggen hängt en ganska stor parmålning som hette ”Livet” och ”Döden” Två målningar besökaren skulle se så fort hon kom in i palatset. Dagarna gick. Snart fick ja vara ute på området alldeles obevakad.
Fick märkligt nog tillgång till en cykel så jag själv kunde cykla ner och träffa ägaren till ramaffären i Mariannelund. Rammakaren själv blev intresserad så han köpte också målningar kontant direkt av mej. Personal uppe i Palatset Hessleby började snart öppna sina plånböcker! även dilar med olycksbröderna blev till affärer för mej. Sedelbunten blev tjockare och tjockare.
Pengarna i min Pluring, den högen växte! Jag vart liksom stor! Avundsjukan i min omgivning började visa sig. Samtidigt kom den andre Chefen tillbaka från sin semester.
Nu bröt åskan ut! Förtrollningen släppte i ett nafs! Alla kliade sig i sina huvuden och undrade hur detta hade gått till.En märklig udda händelse hade utspelat sig inför öppen ridå med mej i huvudrollen, outstanding!
Så, vad kunde dom annat göra än kvickt ge mej en ”Försökslägenhet” (Tillfällig lägenhet i väntan på att LVM ska löpa ut för de allra skötsammaste) Nere i byn Mariannelund! Inte fattade jag alla regler, men så blev det! Flyttade alltså ner till en av ställets lägenheter i byn. Installerade mej. Ringde taxi och stack direkt.
Vimmerby! här kommer jag! mot bolaget i Vimmerby! förfan!
Köpte en kasse pilsner och när jag kliver ut från Vimmerbys bolag kommer en stor Raggarbil sakta åkandes med öppen tak!
Där sitter i baksätet en snubbe som ropar högt på mej ”Stockis, förfan, Stockis!!!” (vissa i Småland hade börjat kalla mej för Stockis-Stockholmaren). ”Va fan gör du här, frågade han. Har precis rymt från ett LVM och är vid det här laget efterlyst, va ska ni? Frågade jag. ”Vi ska till Köpenhamn och knulla Horor!” Får ja följa med, tyckte jag? Och det fick jag! Väl inne i Köpenhamn bad jag polarna släppa mej utanför Christiania, alltså fristaden i Köpenhamn. De gjorde grabbarna.
Fortsättning följer i boken Kokboken till förmån för hemlösa