Benfot fram mil efter mil år efter år.

Då lunkar vi så småningom, lunk lunk lunk-lunk lunk lunk!

Vägen fram.  Varit kokande och ledsen sedan den första i en serie stölder drabbat mej! Sist var det den finaste bästa gitarren jag någonsin haft. Den serien håller fortfarande på! En långkörare av historisk klass – lidande konstnärens last. Ett tag fanns lusten för mina nya kreativa tag. I det sistnämnda ”packetet stölder” stal kamrattjuvarna även upp till ett år av tid. Energin jag lade ner Energi!!!

Oj oj oj energi. Klick det sa klick sen vart de klart! Vart efter jag om och om igen stålsatte mej så tjuvades det av mej, om och om igen, vart efter jag satsade på fin telefon och så. Folk av allehanda, slängde på mej förruttnelsens tid, från sina hjärtan, inga praktiska ben här inte. Men den där förbannade lidande konstnären blev helt djävla knäpp.  Ingen öppnar käften när Johnny är arg. Ingen ifrågasätter en konstnärs lust, nästan sjuka drag. Kanske om jag skär mej!  Ni vet vem jag tänker på!  Theodors bror, Vincent van Gogh.

Kläderna mina blev stulna och försvann! Vad handlar detta om? Men det kändes riktigt bra efter flera månader utan telefon. Ingen hörde längre av sig. Filosofi, filosofin! När inspirationen kommer så att säga, gäller det vara med. Ständigt går inspirationsmannen i jour, dag som natt, beredd greppa medlen som finns till hands, va de nu kan är och vart! Men sitta och skruva teknik, äh stick!

Men hux flux vart jag i harmoni med strukturen, stegen, materialet. Mediet alltså för skapandet. Gick hela dagen spelandes och sjungandes på gator, stan. Gitarren runt halsen, plektrum i mun. Det nya simpla reservgitarren, instrumentet med sex-strängar hade jag fått som present, ett fodral så slitet men dock ett gitarrfodral. Gått med gitarren utan fodral i veckor och lite till. Fodralet låg nu i storväskan en rödrosa även den hängandes fysiskt tungt runt dagens energiman. Klockan var runt 18:00. Då gick stegen Hornsgatan ifrån Maria- Rosenlundsgatan. Folk gick mot diverse kvällsaktiviteter och bilar började parkera eller byta plats. Då kom Polisen! Dom vet väl vem jag är. Att jag knarkar och ofta har tjack i fickan.

Patrullbilen hade bakom mej sin riktning dom också Hornsgatan må hända sista svängen, för deras dag kanske också led mot sitt slut. Dom liksom stannar upp så si så där en 40 meter framöver, vevar ner sina bilfönster och vrider sina huvuden mot mej. Snuten ropat högt och skrattar glatt åt mej!  ”Plocka på du bara” Poliserna menade alltså, fortsätt spela, det låter bra! Och Konstapeln skrattade med mej! Ordningsmannen för dagen gjorde medborgare Johnny upprörd glad. Jag lös därinne pulsen kändes mycket bra. Dansen gick till min favoritplats där jag bytte strängar och ladda kvällen i denna atmosfär. Fortfarandes spelandes och humöret hade icke sjunkit. Plötsligt på Magnus Ladulåsgatan när jag kommer liksom dansande spelandes, hoppar tre för mej okända atletiskt smidiga män på mej och påbörjar ett rånförsök. Hur kunde jag, min världsvana människa inte förutse det? Klockan var också endast 22:00

Plötsligt hör jag framför mej från en samling på kanske fyra stycken. ”VI MÅSTE PRATA OM DET HÄR!” och den höga uppmaningen är riktad mot mej! De va rånarna. En av personerna kliver ut mot mej från snett över korsningen (dom stod ungefär mitt mot Ica Butiken, korsning Rosenlund, och jag är närmare Skattekontoret på motsvarande sida) Som ren instinkt går jag ut från trottoaren! mitt i gatan, medans den som förde gruppens talan också gör så och säger nu halvvägs framme vid mej nåt som ”NU SKA VI PRATA UT OM DET HÄR NU SKA VI GÖRA DETTA KLART!” Va? Vem är det? Vad gäller det? Nu är mannen uppe vid mej och hela hans skepnad förvandlas till en Sten! En tuff iskall vältränad rånarmaskin som gör det han ska göra! RÅNA! Skrämma sitt offer till överrumplad och förtrollning. Som när en giftkobra förlamar sitt offer med sitt gift. Förstå detta! När man utsätts på detta viset tar liksom paralyseringen över. Jag brukar nio av tio gånger slingra mej ur gatans faror men inte nu! Det var nya ansikten på det viset att rånarna var vältränade i sina bästa år. Fint snyggt klädda och vältaliga på Svenska. Rena Svenskar som flyter in på vilken restaurang som helst eller annan plats. Hans aggressivitet var fruktansvärd till och med för mej! Men det bör tilläggas! Jag hade gått i flera timmar med en tung packning, spelandes och sjungandes. Mina krafter var även svaga av att jag ÄTER cortison för tillfället samt antibiotika pga. Mitt kraftiga blödande eksem. En sjukdom som läkaren tror ska drivas ut med cortison. Är ni med?

Flykten från överfallet

Den psykopatiska djävulen till människa, hans ilska blixtrade. Rånaren hade nu klivit så nära att han var inne i mitt -det där närområdet ni vet, ens sfär, det som säger ”någon står i ditt område” Då gjorde han ett utspel och aggressivt skrek NU SKA VI GÖRA UPP! Vad riktigt är svårt att minnas men jag kom undan genom en mycket snabb förflyttning samtidigt som en känsla kom. Rädslan! Jag sprang med gitarren och den tunga väskan. Vad min snabbhet kom ifrån vet jag, men rånaren slog efter mej, greppa tag i mej! Jag slet mej loss och fortsatte ett verkligt gatulopp. En av rånarna får snudd tag i mej och på något förunderligt sätt ökade jag farten samtidigt jag faktiskt tänkte: ”Väskan eller Gitarren? Väskan eller Gitarren? Väskan! Jag dumpade väskan! (vägrar att bli bestulen på reserv-gitarren också) och fick den där hundradelen till godo. Det blev min tillfälliga räddning.

Nu sprang jag. Hade kvickt sprungit till folkmyllret på Götgatan. Rånarna försvann bara mystiskt bakom mej! Tog dom en annan väg? Visste dom att jag skulle chansa hitåt? Tänkte: ”Är rånarna här nånstans? Vad handlar detta om? Dom fintade mej! Vart tar jag mej nu? Ska jag gå? Gick ner i uppgång närmast och säger till spärrvakten: Jag behöver åka gratis! Har precis flytt från ett personrån! Men jag vet inte om dom förföljer mej! Spärrvakten blir arg och menar att jag nog får lov att betala som alla andra eller visa kort!  Jag vände mej därifrån. Då kommer rånaren!

Jag upprepar det jag sa vid konfrontationen!  Det måste vara ett misstag du blandar ihop mej med någon annan! Och rånaren som nu har bytt skepnad och hade en annan väska som inte alls liknade min. Rånaren svarar lugnt: ”Vad säger du för något?” Nu begriper jag ingenting! Jag är helt matt och nästan helt stum. Han ler lite så där uppifrån och överlägset som om jag vore en knäppis och så, rånaren försvinner lugnt genom spärrarna och ner för rulltrappan. Min puls och förvåning blandas med vet inte vad.

Helt förvirrad springer jag upp och ut till en Taxi! Ber taxin skjutsa mej ner till Skanstull, några hundra meter, för det är personrånare som förföljer mej! Taxichaffisen svarar: ”Mm, tyvärr det går inte” Jag springer in på en restaurang eller pub. Där står det en vattenbringare och några glas. Jag ber hon i baren om jag får ta ett glas och det fick jag! Dricker upp halva glaset. Sedan berättar jag snabbt till henne vad som hänt. Hon svarar: ”Jag måste ta hand om kunderna nu” Jag springer ut! Går mot Skanstull samtidigt jag ringer en viss Lise. Hon svarar jag berättar kortfattat och ber henne ringa Uppsökarenheten. Jag blir till slut! Räddad från en mardröm men snacka om verklig mardröm. Här fick jag förståelse för vad viktigt det är, att  när en person som drabbats av typ chock får någon att prata med, dela med. Att bli bemött med kalla handen i en akut livssituation flera sekvenser på rad som i detta fallet, sliter på den allmänna formen.

Uppsökarenheten ville inte ta en sväng för att se om rånarna slängt min väska. Nej, enheten hade inte tid med en tiominuters extrasväng! nejdå! Men däremot undrade enheten ivrigt vem denna där Liselott var som ringt enheten. ”Vi kände inte igen rösten” och vad skulle nu det ha för betydelse om enheten kände eller inte kände igen en röst som ber om hjälp.

PS: Jag drömmer om ett samhälle där våra plattformar liksom vävs samman lite mer! och jag säger det! en vacker dag kan det bli så.