Jag har ett krav på mej! Att bekänna att jag är en svag människa. Krypa till korset och erkänna mina fel och svagheter. Jag och många många med mej har psykiska problem som leder till ett ”tvång” att ”stänga av”
Vi syns. Våra svagheter retar folk. Eller vi är dem som ni kan jämföra er med och känna hur bra ni är.
Jag har förlorat allt flera gånger. Hem relationer framgångar och material. Minnen som familjefoton. Små saker från mamma och pappa och farmor. Nu nyligen hände det igen.
Helt tom på allt som har med hem att göra. Jag vet inte vad som händer härnäst.
Du har också svagheter och gör fel. Skillnaden är att du kan gömma dej.
När jag står här blottad igen vill jag inte, önskar inte att andra, folk som står mej nära, säger en sak men menar något annat. Det räcker för mej att känna att hen egentligen inte vill göra så – nåt gott för mej. Hen eller dom säger att: ”Hen bryr sig så mycket att det ska gå bra för dej” ”Och hen och hen bryr sig” Om ni ska visa eller vara medmänskliga, mena det då, snacka inte bara för att det ska låta bra i mina öron! Min resa har fått mina instinkter SYLVASSA” Känner vartenda vibb. Känner om du döljer något eller om du verkligen menar det. Det gör inte hen, dom eller den. Därför bryter jag kontakten med vissa. Stängt av mitt Facebook, blockerar fler än en individ, både i telefon och mail. Om du vill göra något gott, så gör det från ditt hjärta! Om du har gjort fel. Mot mej exempelvis. Om du fattat fel beslut och ångrar det. Då kan du inte dölja det för mej. Jag känner det. Det går inte omärkt förbi. Nu har jag definitivt tröttnat på detta. Du eller ni ska inte behöva komma hit och hälsa på. Ni får sköta ert själva utan att ha mej att jämföra er med.
