På begäran av min f.d mentor Bosse Schön önskas en krönika här, alltså en framställning i kronologisk ordning i en kortare text. Denna text blev mycket som en längre historisk text / UD
Samma dag som jag hade mitt genombrott som dokumentärfotograf 12 maj 2012 på Galleri Kontrast singlade jag upp Situation Sthlms sälj-leg på hatthyllan – för jag tänkte som så: Om jag nu låter bli att hänga mig kvar i den här bittra brukar-verksamheten kommer nog en ny dörr öppnas för mig. Jag hade alltså levt som hemlös tung missbrukare i tre omgångar drygt tio år vardera gång. Jag brukar lättsamt säga: I tio år sköt jag in droger i den vänstra venen varje dag. I nästa period sköt jag in droger i den högra venen och i den sista tioårsperioden sköt jag in droger i den vänstra venen dagligen samt söp som ett svin.
Galleri Kontrast 12 maj 2012. Det blev stora dubbelportar på vid gavel som formligen blåstes upp, pang, pang bara!
Straxt bredvid galleri kontrast satt en man och fika utanför cafè Tårtan vid Hornsgatspuckeln och stannade upp mej med ett “hej!” som snart visade sig att det var självaste Bosse Schön som sa “vilken stark fotoutställning du har på Galleri Kontrast bredvid här”.
Det slutade med att Bosse blev min mentor. Hans råd till mej – då jag lite senare blev krönikör vart guld värda. En sak Bosse sade stack ut:
“När du skrivit en krönika så lägg den under kudden och sov på den till nästkommande dag”. Ett mycket viktigt tips som jag givetvis anammade. Sedan kom fotoutställningar på rad – Sigtunastiftelsen som följdes av ett flertal utställningar till b.l.a i Stadshuset under Europas hemlöshetsstrategi och jag höll ett tal. Fotoutställningar på Vitabergsplanket, Gnestaplanket, gallerior, skolor och församlingar.
DNs Lars Epstein ordnade så jag fick hålla en föreläsning för pressfotografer en kväll på Galleri Kontrast. Jag min lilla hemlösa knarkare, en skit från gatan håller en föreläsning i hur man fotograferar människors vardag för stockholms pressfotografer – alltså det har hänt så mycket som egentligen inte vart möjligt.
2013 gav jag ut två böcker Håll Höjden en berättande fotobok och en Coffe table book – Gatan Mat. https://www.dn.se/blogg/epstein/2013/09/12/john-arthur-ekeberts-skakande-skildring-inifran-missbrukarlivet/
2014 vann jag Länsmuseets samtidsbild med “Järngänget” och fick prispengar och diplom Juryn skrev b.l.a “En stockholmsfotograf av rang”
Några veckor efter jag dagdrömt att få vara en krönikör såsom Jan Guillou och GW blev det som så att 28 februari 2014 skrev jag första krönikan i ETC-STHLM ända tills magasinet blev nedlagd 22 dec 2017
Det blev många krönikor och min redaktör med flera ansåg “En av det viktigaste sakerna har varit att få ha dig, Johnny, som krönikör.” “Och du har lärt mig om gatufolket!” Och på ETC jubileum fick jag hålla ett föredrag i Färghuset.
2015 0ch 2016 gjorde jag Almanackor som gav 220,000 kr till Gatufolket. 2016 satt jag på buss 4 an då en vacker afrikanska slog sig ned bredvid mig: Jag kläckte ur mej på svengelska “vilket bjutifol hair you have, he my visitkort. Det slutade med att jag och Kenyanskan Linda vart förälskade och levde tillsammans i två år tills hon blev utvisad 2019. Jag blev knäckt en kort period.
Men snart så bestämde jag mej för att utveckla en ny genre i fotokonst Det Kufiska Perspektivet – fjärde dimensionen i surrealistisk anda. Dessa bilder använder jag b.l.a till att illustrera manus, jag skriver om Familjen Innanför Den Franska Balkongen. Döve Öra, Blinde Styre, Odågan, Pung Bråke, Figuren, JohnnyBoy, Skalle Nack och jag själv då Lille John.
Nov 2019 till hösten 2020 tills jag blev inlagd på Nya Karolinska Reuma Hud. Alltså i tio månader var jag mest sängliggandes p.g.a en kronisk hudsjukdom som heter Prurigo Nodularis så nu tar jag cancermedicin för det. Har även en nervsjukdom i musklerna som heter Parsonage Turner Syndrom jag låg och skrek på natten av intensiv klåda och smärta och kunde inte visa mig bland folk utan att vara skyld. Idag kan jag lyfta på armarna och jag kan hänga tvätt samt vända mig i sängen igen efter så lång tid i tortyr.
Våren 2020 byggde ett ungt skatpar Pica Pica ett skatbo på min franska balkong. Det gjorde att jag fick mig ett namn i Bagarmossen “Skatmannen” Hela bagis kände plötsligt till mig då Mitt i, DN och P4 vart och hälsat på mina skator–
https://sverigesradio.se/artikel/7498614
Så på det viset kunde jag från och med nu släppa loss i bagis som den multikonstnär jag är – alla hade tydligen googlat mig. Personalen på ICA tycker om att prata med mej, ja hela centrum känns som en del av mitt liv. är vän med många butiksinnehavare och medborgarna här hälsar glatt på mig. Har och ordnat en uteplats för alla i hyreshuset och i år har jag börjat med odlingslådor och fått med mig flera hyresgäster, det är så glatt.
Alltså, jag har lite svårt att förstå att allt är så kärleksfullt och trivsamt runt mig. Barn liksom vuxna tycker mycket om att stanna och prata med mig.
Sedan 2011 har jag porträtterat Gatufolket som gatans fotograf.
I år arbetar jag – på förfrågan – med att utveckla brukarstyrd brukarrevision www.streetbusiness.se för ett ökat inflytande för personer som på något vis lever i utanförskap och vi beräknar vara klara till hösten 2021, projektet är sponsrad av Allmänna Arvsfonden.
När någon frågar vem jag är brukar jag svara att jag finns på Google. När någon ställer frågan: Vad gjorde du igår, kan jag inte svara på det för jag minns inte. Mitt närminne fungerar inte redigt liksom lokalsinnet. Sen kan jag inte sitta och småprata med folk det är jätte obekvämt men däremot stå på en scen med hur stor publik som helst eller samtala i radio, teve, föredrag inga problem alls, tvärtom.
Nu som först, nu när jag börjat summera mina senaste tio år förstår jag varför folk sagt så många gånger: “Oj vad du gör mycket, hur hinner du med allt?” Medans jag själv bara upplevt livets dagar som vilka vardagar som helst och brukar känna att jag åker i vattendraget i strömmen och strandar till när strömmen avtar och där jag stannar hittar jag, just det som jag vill göra nu, inte sen!
Har lärt mig att förlita mig på affirmationer men tänker inte på det, liksom jag inte tänker på vad mycket jag gör, allt är bara ett mjukt strömmande vatten. Önskningar och drömmar blir verkliga men bara så länge jag inte skor mig på andra eller har massa negativa baktankar faller det jag behöver rakt ned i min öppna famn gång på gång på gång, år efter år efter år. Idag håller jag på att bygga upp en ramverkstad och atelje tillsammans med min f,d boendestödjare Karl-Johan (formgivare). Ateljè Knollochtott industries inc. Jag kommer den närmsta tiden först och främst arbeta med att skapa akvarellcollage och rama in andras bilder. Även musicerandet står högt på agendan.
Jag känner igen mig jättemycket i Greta Thunbergs Asperger och Zlatan Ibrahimovic drive att vinna. Mellan mina projekt har jag mått väldigt dåligt psykiskt i omgångar och det har hänt att jag blivit inlagd på Huddinge Sjukhus avd M76 eller M78 för att allt blivit svart och tappat lusten att leva men trots svarta hål kallar jag mig Idag överlevnadsgeni. Vad det gäller gatufolket så återkommer jag mer än gärna men en o annan rad om vad som har hänt sedan det begav sig! Varsågod min gamle mentor…..
21-11-14 kl 09:19 John Arthur Ekebert
