Jag är nära min gräns nu att klara att hålla ihop mig själv. Jag är antagligen svagare än jag nånsin varit så länge vi känt varandra. Så svag som jag nu är orkar jag inte hålla stadigt i repet när du försöker dra dig upp från det stormiga virvelströmmande hav du nu befinner dig i. Jag tror du ramlat i, sugits ut i strömmarna. Kanske att du klev i för att kolla om det var skönt vattnet men det tror jag inte var huvudanledningen.
Jag står inte ens på land längre. Jag står och vinglar i ditt och mitt virvlande hav. I den lina vi har mellan oss orkar jag knappt dra och repet är så halt och slirigt.
Förra gången drog du dig upp och jag höll emot å att det gick. Samarbete. Ville samma.
Du var uppe på land hela tiden du var på Lönnen. Nu är du nere i det farliga havet igen.
Det är som om att någon som med möda räddat sig och räddats upp på land vänder sig om och hoppar i igen.
Jag kan inte tro att du hoppat i frivilligt. Det måste vara strömmarna som sugit tag i dig och drar dig ut.
Du förstår säkert hur ont det gör att stå på land eller som jag knappt klara av att stå på land och se dig försvinna ut, dras ner under vattenytan, hu du kämpar dig upp där ute bara för att sjunka ner igen.
Och ropar jag på hjälp sjunker du bara djupare ner längre bort.
Vi är för svaga nu, både du och jag för att klara att rädda dig upp igen. Gud vad jag saknar dig John
Lise