Härom, på pendeltåget, klev det på ett helt nedfördärvat knarkarpar på Flemingsberg station. Dom slog sig ner bredvid mej. Mumlandes med varandra, hon totalt kritvit, han totalt färgad av sin gulsot. Luvor på småpratade han med henne, om folket i vagnen, mm. Sa ”tappa inte din kaffemugg” hon höll på att domna bort. Jag hälsade glatt men det gjorde inte en medresenär utan han flyttade på sig. Folk smygtittade på oss. Dom pratade på, och jag kommentera nåt, men bara så där socialt samtidigt jag häpnade över dom. Jag undrade vad det var allt för nåt dom ”petat i sig” men sa inget, heller inte något om mitt liv. Men dom fann sig i mitt och kände på sig att jag ”såg” men behövde alltså inte bekymra sig. Dom pussades, mös där på nåt sätt. Hans tänder såg ut som jag vet inte vad. Men förunderligt nog var framtänderna i stort sett kvar. Efteråt funderade jag på hans tänder. Så sliten som han va, måste han vart med länge, länge i svängen. Alltså bör han hamnat i käftsmällar många gånger och därmed ha utslagna framtänder. Nä, och jag såg varför. Han var så himla snäll och måste haft sin fina personlighet som en sköld på gatan. Där här va riktigt, riktiga slitna knarkande uteliggare.
Dagen efter råkade jag bara stöta på killen igen, av en ren händelse. Han kände igen mej och ja berättade nu om att vi kom från samma ”värld” Så var jag bara tvungen att fråga honom vad han hade petat i sig för nåt igår. ”Absolut inte att jag har med det att göra, men jag kan bara inte låta bli att fråga” Då säger killen: ”Vi hade precis vart inne på Huddinge sjukhus och knullat, de va därför vi va som vi va.” Hmm? tänkte jag, vicken historia. Men du sa jag: va va de för häxblandning du/ni hade tagit egentligen? Jag förstod att det va en blandning men av vad kunde jag banne mej inte se men ville veta. Då svarade han: Det var ingen häxblandning, jag hade tagit massa olika piller och subtext, heroin, amfetamin och metadon och druckit sprit.