Finns det något mycket mer kränkande än att lämna UP? Stå där varje vecka, år efter år, efter år. Vecka efter vecka efter vecka. Och visa kuken för människor?
De är precis vad vi gatuskadade och institutionskadade utsatta/hemlösa brukare/missbrukare hela tiden får vara med om. Har personen dessutom prostataförträngning och psykiska svackor är detta rent ut sagt rena rama helvetet. Det finns en annan negativ sida av detta också.
Nämligen:
Det går ”slentrian” i socionomerna och behandlingsassistenterna efter att arbetat en längre tid på dessa intuitioner. Det heter att vara hemmablind! Man ser den stora världen men inte sina egna skor. Alltså att deras förmåga att ”läsa av” en klient försvagas.
Har otaliga gånger sett hur ”gäster” påverkade av både Spice, svamp och piller som inte ger utslag på UP. Varje gång tänker jag:
”Men herregud, ser hen inte att gästen är påverkad?”
Nä, personalen ser inte att gästen är påverkad i nio fall av tio. Personalen har vant sig istället att stirra på utslags-stickan om den visar positivt.
Droger som Spice och annat, sprids oroväckande fort på en institution. Även bland de som inte bor på ett ”hem” utan bor exempelvis i en träningslägenhet. Många där använder sig alltså av farligare droger än exempelvis Hasch.
Förövrigt finns det massor av knep att dölja spår av droger i urinet.
MEN DET FINNS DOM SOM INTE DÖLJER SIN VATTENKASTNING, DET ÄR ÄCKLIGT VÄRRE.
För mej personligen upplever jag dom dagarna darriga då jag ska lämna UP. Obehag redan då på morgonen då jag blir varslad att jag ska lämna UP. Sen vid själva vattenkastningen som personal noga ska kontrollera växer den redan vacklande psykiska måendet.
Starkt mentalt stressad. Lyckas jag inte pissa efter si så där 3-5 minuter, blir jag ju tvungen att ge upp. Mina tankar kretsar runt den som bevittnar mitt nakna underliv. Hen har ju annat på sitt arbetsschema. Och runt mitt mentala och fysiska. Det är en mardröm.
Det är tajt med tid oftast för personalen. Telefon ringer. Det är rast som hägrar. Möten och administrativa uppgifter. Det driver på min stress. Dom gånger jag inte lyckas stånka fram några droppar. Som idag, försöker jag igen. Men då är redan den psykiska förmågan så låg att låsningen består.
Låt behandlare/socionomer träna upp sitt sinne i stället och då lära sig att se personens tillstånd. Vid misstanke kan det möjligtvis vara aktuellt med ett UP. Men det finns andra metoder att kontrollera. I Tyskland används sedan 2007 en apparat som dras ett par gånger över den misstänktes handflata. Därefter läser den apparaten av om misstänkt har droger i sig.
Idag fick jag vara med om att jag inte lyckades efter två försök. Då gick jag till mitt rum och pissade i en potta. Hällde urinet i en glasburk och gick bort med den till personalen.
Sa: ”Ni får göra vad ni vill med mitt piss. Skicka in det på analys eller gör vad ni vill. varsågod. Idag kändes det även som att jag skulle lämna endast pga. deras statistik eftersom jag ska lämna ett inskrivnings-UP på onsdag i Aspudden.
Nu kom en behandlingsassistent och sa att jag får näcka på personaltoan. Gå in där naken. Fick lägga alla kläder på en stol i korridoren. Vemsom kunde se mej där i korridoren sprillans näck. Förnedringen är fullkomlig. Okey jag lyckades stånka fram några droppar. Som givetvis var 100% rena. Efter nu precis, gick jag in på mitt rum och pissade en flod i pottan.
Tappade aptiten. Missade maten. Missade dagens sociala utflykt.
Det måste till en ändring i detta förfarande. Vad finns det för positivt att vara tvungen att lämna UP på detta viset? Jag ser inget positivt. Däremot att UP-momentet tär på en redan svag individ. Detta bör komma upp i debatt och arbeta fram ett mer humanare moment som exempelvis det jag här rekommenderar.
ATT VARA ENSAM DÅ MAN URINERAR ÄR NATURLIGT NORMALT