MOT FÖRSTA BERGSTOPPEN
Om det fanns vetskap eller längtan till en annan sida av världen så var den längtan väldigt, väldigt långt inträngd, i nåt skuffe i mej.
Den identiteten jag skapat genom det liv jag valt eller det liv jag levde va ett med mej, punkt och slut.
Något hände, jag vände mej om och såg nåt. Eller vad det som så att nån eller något såg mej? Jag tror nåt eller någon plötsligt såg mej för livshjulet jag levde stannade.
I mej fanns det också saknad, en tomhet, en sorg! Varför? Hur kom det sig att allt bara va så svart, så svart? Att det fanns en ensamhet som följt mej länge hade jag inte sett över huvud taget. Kanske det var så att den naturliga människan, så som vi är ämnade att vara helt plötsligt fick nog. Luften tog slut eller tvärtom! Jag kunde inte hålla andan längre. För rätt som det var kände jag att något brydde sig. Jag kände mej iakttagen nästan. Eller det gick inte att gömma sig.
likt en ”livskurator” som dök upp och började nysta i en förvirrad sak som skulle kunnat vart en människa, jag!
Så tänkte jag ett tag.
Sen tänkte jag lite till.
När jag tänkt klart, hur lång tid det nu tog, gick jag helt enkelt och köpte mej lite konstnärsmaterial.
Jo så va det! Då jag suttit tre månader i fängelse lite innan var det en intagen som lånat mej akvarellpennor. Jag hade alltså, testat måla nån bild som blev bra. Andra sa det och jag kom ihåg att den gången hade en känsla av lycka infunnit sig. Därför – nu när hjulet stannade – kom jag ihåg det.
Det första jag gjorde var att försöka måla av en färgbild från en reklamskylt jag hittat eller rivit ner från reklamväggen i tunnelbanan. När jag hade gjort det två gånger och höll på med den tredje kom en äldre man förbi bara så där. ”Oj sitter du här och målar? Får jag se sa han! Och det fick han. Men inte nog med det. Han sa: ”Du har talang! Du kan bli bra på det här!” Han såg snäll ut och hade mild röst.
”Får jag visa dej en sak för att få djup i bilden?” fortsatte han. Visst tyckte jag! ”Du gör så här! Får jag blanda ihop färgerna i kopparna?” Okey då, svarade jag, men gillade det inte. Men han fick blanda, det gjorde han och färglådans alla rena färger mojjade han med så allt på paletten blev liksom brunt och jag nervös. ”Titta här” sa han och fortsatte: ”Så här blandar du färgen för att få djup bakom trädet! Ett perspektiv!”
Märkligt? – fastän jag aldrig målat mer än i grundskolan, femton år innan – förstod jag direkt vad han menade med ”att få djup i bilden”
Ett litet, litet mojjande i bilden gjorde han men jag hajjade. Han bara gick sen och har aldrig träffat honom nåt mer.
Minns inte ens hur han såg ut.
Nu när jag tänker på det vet jag inte ens om det var i verkligheten eller ej. Skitsamma, ja hade nåt att göra som va kul.
Så härligt befriande det kändes! Jag målade klar bilden. Visade den för nån som också tyckte den va skitfin.
Nu gick jag och köpte mer färg, pennor, mera papper och flera olika penslar.
Samtidigt började jag läsa böcker så fort ja hade nånstans att bo, om 2-D bild.
Yngve Handes ”Målaren material och metoder” Arne Isacssons bok ”Måla Akvarell” och med hjälp av dom två böckerna och allt om William Turner. Mm mm mm.
Jag kunde inte sluta måla! Jag målade hela tiden eller skissade, ritade och syftade hit o dit. Läste så fort jag hade nånstans att vila på. Lärde mej allt om pigment, bindemedel och lösningsmedel. Färgspektrat. Olika perspektiv. Alla Ismer och stora målare Jag slutade med knarket och spriten tillfälligt.
Året efter mötet med gubben sökte jag in på en konstskola! OCH KOM IN!!
Jag slutade tänka! Jag vart helt fast i skapandet. Detta hände när jag var trettio år! Ett konstant intag av droger och alkohol i femton år var brutet.