När jag satt där på Fridays Stureplan igår kom jag på mej själv att….tiden, förflyttar, åker nu,

förflyttar mej, drömmer, drömmer bort, bort bort bort, i tiden, placeras i rum bortom, bakom nuet….

 

Så hänger jag där osynlig, som gömd 1965 – i ett träd – en stor tall bakom gården, hör morsan ropa:

”Johnny, Johnny maten är klaaar!”

Att ropa John var lönlöst värre, Johnny ekade bättre, haha! därav smeknamnet Johnny, e ni me! Att gömma mej hade jag börjat med redan i fyrårsåldern. Minns tillbaka till landstället i Glömsta Huddinge. Lillerudsvägen 23, där vi, farsan morsan storesyrran lillbrorsan jag och farmor Elsa hade två torp. När dom stora hade besök var alla extra glada. Men inte jag inte, jag syntes inte, liksom försvann i uppmärksamheten lilla Rickard ”Lejonhjärta” fick. Min plats i syskonskaran på tre blev mitten. Mellanbarnet som var för stor för att dra kärleksfull ompysslande till sig av släkt och vänner. För liten för att som storasyrran klara sig själv. Hade hittat en taktik för att få uppmärksamhet. Gömde mej under bord inne, i buskar ute, mm ”rum” i skogen nära men ändå så långt ifrån. Där, just där bara jag och fanns. Satt och tryckte tills dom vuxna ropade efter mej. Ropade, ropade och ROPADE!!! Så kom jag fram från tomma intet och låtsades som om, vadå? Har det hänt nåt? Har ni ropat på mej? Har ni saknat mej? Ja minns nu hur jag verkligen sög djupt, djupt in i min själ dessa rop: ”John! John! Johnny! JOHNNY!!.” Och fantiserade om allt annat möjligt, medans ropen skalla. Mamma ”doade” och skrattade jättehögt när hon var full och pillerpåverkad, ja minns…

 

”Mamma, mamma! Aska! DO DOO DOO, DO, DOO DOO! HAHAHAHA! Mamma mamma! Aska! Diii DO DOO DOO DOO,DI DO DI DOOO, HAHAHAHA! Mamma mamma aska!

 

Jag satt på huk bredvid mamma tyst med blicken fixerad på mammas ansikte och titta förskräckt på hur aska – för eld, det hade vi fått lära oss var farligt – blev längre och längre och längre. Oj vad lång en askbit från en cigarett kunde bli och lite krokig innan den föll ner på mattan, det var faktiskt spännande och se hur lång den blev innan askkorven gick av 🙂

 

”Se upp i backen, två hål i nacken” Jo, de gick ju bra så här långt alltså. Jag hängde hjälpligt med både med mini-skidor i snöbacken, pulkor och landbandyklubba och annat barnbus med lek, oskyldigt barnbus i Fruängen där vi bodde. Jag tror jag kunde skratta då. Enda tills jag var så stor som tolv år, för det var väl då gårdsgänget hade börjat ana att allt inte stod rätt till i vår familj. Mamma och pappa var alkoholister. Mamma var dessutom en kraftig pillertrillare och i kombination med sprit gjorde henne riktig yr i bollen och totalt borta. Satt och sov på gården. Polisen hämtade henne i Sabis livs och gårdsbarnen såg på. Det hände att morsan knullade med okända män på vardagsrumsgolvet när jag kom hem på frukostrasten. Syrran blev ”omhändertagen” som fjortonåring av sin fästman Per arton år. Jag avgudade Per. ”Nina! Per va din räddning!” Lillbrorsan Rickard och jag drar från gården. I centrum är jag inte ensam i min ålder, år 1969. Vi är flera som lämnat gårdarna runt om och börjat bilda nya gäng. Det är nu jag upptäcker hur bra och fint man blir bemött som människa om man gör något som dels andra uppskattar men också har nytta av. Jag blev tjuv!

 

I tunnelbanans ändstation Fruängen hade hippierna sina häng, sina möten, sin försäljning av hasch och läderskärp. Att få godis vet alla barn att det uppskattas. Och att även hippies äter godis lärde jag mej snart. Så, eftersom jag stal godis åt mej själv märkte jag snart att hippierna blev extra trevliga mot mej om dom översköljdes av godis. Nu äntligen hade jag upptäckt hur det va att vara någon, bli uppskattad. Det tog bara tolv år.

Jag trivdes hos hippierna med Måsse i spetsen, Klärens, Flygaren, Matte, Stånkis och Mats kallad ”Sambo” hans fosterfar va neger.

Dom äldre i tunnelbanan kallade mej lilltjuven och jag stal Johnny Cash LP och V-jeans på Gul o Blå som jag i stort sett gav bort i utbyte att få vara någon som blev uppskattad, vilket jag givetvis blev. Minns att jag fick 10 öre! Om jag gick till Corner och handlade en Cheesburgare till Måsse. Cheesburgare liksom pomes frites var nåt nytt i Sverige. 10 öre var lite pengar redan då. Visserligen fanns det i Herrängen en ettöres godisbutik och en Kokosbollsfabrik nedan min gård. 1kr för åtta stycken felgjorda kokosbollar, en stor jävla vit papperspåse med bollar för en krona! Fyfan! Ja kan inte äta kokosbollar än idag för så som jag mosade i mej. Fruängsgatan 47, 2 tr. Lägenheten i hörnet, med sandlådan under köksfönstret och övriga tre rum vette mot berget så att från det hållet gick det att klättra in fast vi bodde på våning två. Jag kan fortfarande vårt telefonnummer 883021 nice ju 🙂

Alltså, året var 1969 och Hippisarna tog in mej på Gamla Bro trots femtonårsgräns. Äh sa dom, med mej sittandes på nån av deras axlar. ”Han är vår maskot” och så kom jag in på Gamla Bro som tolvåring. In! In i hasch-rummen in, hahaha! Där lyssnande vi på på Jimi Henrix LP-skiva. Oj vad det va såå spännande vet jag och så roligt jag hade, tror jag!

 

Min vän dunderdan hörde år 2011 mig berätta om när jag var liten och att jag älska att gömma mig. Han fick inspiration till dikten Namnlös.

NAMNLÖS

Fyra bast liten och obetydlig
Hade jag varit större
skulle fortfarande vara osynlig
Älskar att gömma mig
andas tyst och rör inte en fena
Ni skulle glömma mig
även om jag står ensam på en idrottsarena
och badar i kallt strålkastar ljus
Orsaken till varför jag är hemlös
är för att jag nu gömmer mig utomhus
men ingen ropar efter en namnlös
54 bast större och obetydlig
Länge leve konsten
som gör mig synlig

Av dunderdan 2011
dunderdan.se

 

Tack min bäste vän Dan att jag fått låna ditt poetiska stycke/ din vän Johnny.

 

Fortsättning följer i Kokbok delar 2…