Tompa, en man som axlat titeln: Bästa tänkbara alkoholistiska årsredovisningsman. Vandraren, från stadsdel till stadsdel till bänkarna här och givetvis där, helst.
Bänknötare här, bänknötaren där. Allas polares favorit. Alla parker och stadsdelar önskade få ha Tompa på just sin bänk.
Så fort Tompa vart besök i nåt distrikt, haglade kommentarerna och hela sociala standaren höjdes i ett svep.
Alla fick något att säga efter att Tompa vart besök.
Ja, hela gatans liksom park, bara självklart där lös opp! Dom normala smittades av Tompas närvaro. Utan att egentligen förstå att det va just Tompa som gjorde det.
Lite extra smajl for – gick då till gatufolket, bänkarna.
Jo, de är ju faktiskt så. Många Svensson gillar att gå förbi bänkarna. Där kan höras ärliga högljudda skratt och ett ofantligt liv. Just det gör att några väljer på gatavtånd ”besöka” bänkarna.
Så en dag tystnade skratten. Allt blev stramt och stelt. Då öppnade polaren käften och sa: Va fan e Tompa?
Ingen i hela stan visste va Tompa va.
Nere vid nån Mälarstrand hördes det klagoljud. Det luktade inte bara längre urin inne vid pissbusken, nä! De luktade dögubbelik också.
Jo, precis. Där låg ett unket lik. Va fan tänkte polarna på bänken. De måste va Tompa! Va fan skit också, han me strök! just me. Hur många är de nu som trillat pinn senaste perioden? Nu, de tänktes på bänkarna och de i hela stan!
Hur ska vi nu ha socialt och trevligt när inte vi väntar Tompabesök, sa gängen i klang.
Precis, då grabbarna på bänkarna grubbla, kom gäng från stadsdelen, lite annanstans. På besök.
Hetsiga samtal, hallå å kors lite tvärs, slutade med att tre stycken gick och hämta liket. Resten satt kvar och sköljde ned klunken.
”Vi gräver ner Tompa under bänken så får vi alltid ha Tompa med!
När mörkret föll in hämtade dom några spadar efter att först kroppen av Tompa burits fram.
För de måste ju vara Tompa, tänkte de som vågade undra, eller?
Lite huller om buller fräsch fars stänket från de livets värsta blundermiss kommer du förmodligen läsa fortsättningen på: TOMPA UNDER BÄNKEN