Tänk bara: En vacker tidig sommarmorgon i gryningen klev jag rakt upp för en av Tantolundens mystiska kullar. Genom snår, småsten, lerskärvor och gammalt glas. Upp på platån gick jag och raskt rakt fram och grävde upp denna Malakit. Jag, en hemlös Stockholmsluffare. Ofta påtänd men ändå. Varför mina steg gick rakt på denna fantastiskt stora prydnadssten är fortfarande (kanske) en gåta. En tung kloss av finaste sort. Ni vet gott folk! Det är sådant där fint mineral man gör prydnadssten av och som kostar, Mamma Mia! Skit, hundra kronor för den minsta rumlade bit på några gram. Den här väger många kilo. ”Nåt” sa mej från början att inte väga den, men uppskattningsvis väger Malakiten mellan fem och sju kilo. Tappade bort den vid ett tillfälle. Hade inbrott i ett förvaringsskåp men Malakiten lämnade tjuven kvar. Blev rånad på den men hittade rånaren och tog (fick) tillbaka Malakiten. Detta är helt solklart min käraste ägodel. Om jag läser om Malakit finner jag: Healing, kärlekssten. Representeras av starka mästare. Malakit är bästa motvikt till negativa effekter. Förstärker den känslomässiga stabiliteten. Flera har velat dela den med mej, då tänker jag på människor som jag tyckt vara lite dumma eller onda. Men när jag gick till en Kristall/Stenbutik blev dom vita i ansiktet och sa: ”Vi handlar inte med privatpersoner.” Mer att läsa: Bringar tur och skyddar bäraren mot ondska. Inte konstigt då att jag bar den i ryggan ett år.
Vart tog den vägen undrar ni nu? Svar: Malakiten finns i mitt fina goa hem.
