Igår kväll hände nåt mycket ovanligt och märkligt öster åt, utanför Lönnen Östermalmsgatan 48. (OBS: aktörerna var inte vi gäster) Inte för att i stort alla gäster här på Lönnen applåderade och ville vara vittne till händelsen, skrek och hejade samt kom med snygga kommentarer och snuskiga kommentarer om vart annat. Nä, det märkliga var att den unga tonårstjejen ”SKREK UT” sin bitterhet, sitt misslyckande med pojken. Varje replik hon hade i detta långa drama på över halvtimmen skrek hon ut så pass högt att hennes tjejgäng som hängde på gatan på ett behörigt avstånd av en huslänga skulle uppsnappa alla hennes ord och innebörden av det hon sa. (som gick ut på att göra narr av pojken) Med rätt eller orätt får vara osagt. Otrohetens äventyr rullades upp ett efter ett. De va förnedring av hög klass. Som jag uppfattade detta ovanliga öppna drama gick det i grunden ut på att för tjejen visa sina tjejkompisar hur tuff hon var. Tjejen hade helt klart fallit för grupptrycket och gjorde då det som väntades av henne, att offentligt – inför kompisarna såga honom totalt. Dryga halvtimmen förflöt med dessa skälsord, som ingen på minst trehundrameters avstånd missade höra. Ord hördes detaljerat. Fysiska attacker mot pojken applåderades. Alla på Lönnen ställde sig upp och skrek jublandes när flickan gick till sin väntade klan av tjejer. Uppdraget från gruppens beställning var utförd. Då går en av grupptjejerna mot pojken och spottar han i ansiktet. Tjejmaffian – ja, jag kan kalla dom för det knallar högljutt mot Humlegården medans pojken blir kallad till oss av några utav grabbarna här som följt dramat från gatan. Grabbarna här skriker efter tjejerna att vill dom ”sånt” kan vi ställa upp. (usch grabbar, de va inte snyggt gjort, de va låg nivå, kåkmentalitet ju) Men i alla fall, pojken får tröst och ”stöd” här av ”mentalistgrabbarna”. Han hade ju enligt tjejen bestigit, tjaa, ja vet inte hur många tjejer enligt den unga flickan och fick som det såg ut som beröm av mina vänner på Lönnen som följt detta. Detta kan man tycka vadsom om. Men detta hade icke utvecklats på detta faktiskt skämsiga sett för någon om inte grupptrycket hade vart den som skulle visa vad skåpet skall stå. Ingen gick segrande ur det här, ingen.
Av detta drama drar jag för er min lilla enkla filosofi: Vad väljer jag? Stanna kvar i gruppen och må dåligt just för att jag stannar kvar. Eller går min väg och mår dåligt just för att jag går ensam. Jag väljer oftast att gå min egen väg! Då har jag i alla fall valt själv och vet att det med säkerhet går över. Och det mitt härskap, de bär frukt längre fram, på även din väg.
HEJHOPPSTOCKHOLM